Ja, nu förstår jag att frågan alla ställer sig är: Kom hon ut? Sprang hon? Och, blev det en hel mil?!
Och på dessa frågor svarar jag såklart: Jajamensan!
Men kändes det som att flyga fritt och enkelt ner för en oändligt lång backe? Nej, inte alls! Jag tror aldrig det har känts mer motigt faktiskt! Dagen började mindre bra med att Tomas ( min man) glömt att stänga av larmet på sin telefon, så det ringde redan kl 07:30. Min plan var ju att sova tills jag vaknade, sedan springa. Tomas hade lovat att fixa frukost medan jag var ute.
Men nu blev det alltså inte riktigt så. Jag låg i ungefär en timme och irriterade mig på at jag var vaken. Blev ännu mer iriterad när jag kände att jag ABSOLUT inte ville springa. Men efter en timme gav jag upp. Bäst att bara göra det. Just do it. Som de säger i Nike reklamen.
Så, jag drack ett par glas vatten och gav mig ut. Tog mina gamla löparskor eftersom jag tänkte att det kanske blir för tufft med en hel mil med barfotaskorna. Detta kom jag att ångra. Jag har sprungit så mycket med barfotaskorna nu att jag vant mig vid de lätta följsamma skorna så jag började på fullt allvar funderade på att slita av mig mina asics och springa i strumporna! Det gjorde jag såklart inte. Men hedanefter springer jag i mina merell!
Den första mördarbacken (och egentligen den enda) kändes otroligt lång och seg. Det brände i vaderna och låren efter ungefär halva så jag gick faktiskt en bit. Den sista jobbiga stegringen innan det planar ut. Men resten sprang jag. Det gick lättare efter mördarbacken ochpå en lång raksträcka (som är ca 4 km) kom jag in i en jättebra lunk med bra låtar i lurarna undertiden.
Rundan gick inte fort. Lite sämre än min förra långtur, men på plussidan får man väl ändå säga att jag vann över mig själv. Kroppen skrek: Ligg kvar i sängen! Du fick ju ingen sovmorgon! Du är för TRÖTT!
Men jag sprang. ÄNDÅ!
Bitvis fick jag upprepa mitt egenpåkomna mantra: Jag är stark, snabb och pigg. Jag är stark snab och pigg.
Märkligt att man kan lura sig själv på det viset, men det fungerar faktisk. Nu har jag ätt en härlig frukost och tagit en lång dusch. Det finns verkligen INGEN härligare känsla än den när man övervunnit sig själv. Sprungi och sedan ätit en härlig frukost.
Morgonens irriation är som bortblåst. Jag känner mig pigg och glad. Trots att Tomas glömt stänga av sitt larm.
Ja, löpning är nog ganska bra för äktenskapet också! ;-)
Och shär gick det. Inte snabbt. min lilla "promenad" sabbade tiden, men annars är jag faktiskt nöjd.
