Det finna saker jag älskar med löpningen och det finns saker jag inte älskar. Mörker i kombination med isgator är en sådan sak. I dag hade jag planerat att ta en liten lagom tur för att liksom hålla benen i gång. Dessvärre är det ju isgator som gäller i hela mitt lilla samhälle och det där med broddar verar ju inte funka för mig. När man alltid jobbar dag så blir det ju dessutom till att springa i mörker om man nu ska komma ut över huvud taget.
Jag började dagens runda med att sringa längs vägar. Men jag ville komma upp i minst 8 km och medan jag sprang funderade jag på vilken runda det skulle bli.
I brist på bättre tänkte jag att jag tar rundan över prinseryd och mellan bondgårdarna, visserligen inget gatljus där men det är ju ganska klart... Ja, så tänkte jag. Så jag sprang på. Isen i sig gorde faktiskt inte så mycket. Jag tog små steg och kände hela tiden att jag hade kontroll. Det jag däremot inte hade räknat med när jag sprang där i kolmörkret var att nästan springa rakt in i en häst! Ryttaren och jag blev nog lika rädda, jag skrek till och hästen stannade, ja, jag hann ju väja, dönade ju liksom inte rakt in i hästen, riktigt så fort springer jag ju inte!
Men inte stoppade det mig, fortsatte, med hjärtat i halsgropen, vidare i samma tempo och kanske var det tackvare hästincidenten som jag kom upp för hela backen utan att hinna känna efter om jag var trött.
Mycket skönt att springa en runda i dessa förhållanden och känna at det inte gör ont någonstans. Benen springer på och det liksom funkar!
Det som däremot INTE funkar är min telefon! När jag var ca 300 meter hemmifrån dog telfonen (i vanlig ordning vid minusgrader ska väl tilläggas) så min exakta tid vet jag inte. Men det blev 8,7 km på ca 55 minuter. Med tanke på att det var ren isgata hela vägen får man väl vara nöjd med det!
