springetibenen.blogg.se

I helgen har vi varit i Stockholm. På vägen upp lyssnade vi på Martina Haags vinterprat. Där pratar hon om löpning. Jag har läst boken och pratet var väl väldigt mycket ifrån hennes bok om löpning. Men jag blev ändå rejält peppad av det! Skrattade igenkännande åt att folk kommer och glatt gratulerar en till graviditeten (den icke befintliga). Och förfasde mig över att de på det maraton hon sprang severade VIN i vätskekontrollerna! Hujedamig! Det borde väl vara farligt?! 

 

Hur som helst så blev jag i alla fall väldans inspirerad. Ångrade att jag inte packat med mina löparskor. Nåja. Planen var i vilket fall att springa milen i morgon. Har mätt ut en runda som blir 10,9 km. Det är en runda med ett par riktigt jobbiga backar, men jag sprang ju faktiskt en del av den rundan för en vecka sedan och då slutade det på 12 km. Så detta är visserligen en backe mer, men en hel kilometer mindre. Så då jämnar det ju ut sig! 

 

Har kommit på att det största hindret i min löpning är min hjärna. Eller min lata del av hjärnan. Så fort jag börjar komma i gång med löpningen är det någon liten röst som säger: Du har ju jobbigt med astman i dag. Bäst att du tar det lugnt! Eller: Du sov ju faktiskt inget vidare i natt. Bäst att du inte tar ut dig! Eller Ta det lugnt nu, du vill ju inte få ont i höfterna igen!

 

Sen kommer jag på mig själv med att tänka så, när jag är ute och springer och så är inget av argumenten ens sanna! Jag mår prima! Varför ska jag då ta det lugnt? Dumma hjärna. Luras på det viset! 

 

Dessa dumma ursäkter har hållit mig från att springa ett längre pass hela hösten. Den ständiga ursäkten är: Men du håller ju på att träna in ett nytt löpsteg. Bäst att inte förta dig! Och så springer jag på i mina 4-5 km spår. Ändå tills förra veckan. Då jag kom mig själv med att tänka så. Då svarade jag lite argt till mig själv: Ja men om jag får ont stannar jag! Nu springer jag så länge det känns ok! HA! Och så sprang jag 12 km. Utan att ens stanna en enda gång. Visst kändes det i kroppen dagen efter, men det får man ju räkna med! 

 

 

Så, härmed lovar jag att springa min mil-runda i morgon. Fråga mig hur det gick! (ja, detta är ett av Martina Haags 5 tips för att inte hitta på dumma ursäkter: att informera andra om at man ska springa, för då måste man ju!)